Kopplat öppet kulturarv/Fysisk fotoutställning

Resor genom vårt ömtåliga kulturarv: upptäck, bevara och sprid

Titelsida

Denna fotoutställning, som tagits fram gemensamt av Wikimedia och UNESCO, har organiserats som en del av kampanjen #Unite4Heritage. Den visar fritt licensierade digitala resurser som illustrerar vårt gemensamma kulturarvs rikedom och mångfald. Utställningen belyser kulturarvets skönhet och skörhet, och syftar till att bevara och sprida den för kommande generationer.

Foto: Gilles Mairet, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Djennés gamla stad

Djenné, som varit bebott sedan 250 f. Kr., blev ett marknadscentrum och en viktig länk i guldhandeln genom Sahara. På 1400- och 1500-talet var det ett center för spridning av islam. Dess traditionella hus, av vilka nästan 2 000 har bevarats, är byggda på kullar (toguere) för att skydda från översvämningar under vissa perioder av året. Platsen finns upptagen på listan över världsarv i fara sedan år 2016 på grund av instabilitet som påverkar området och förhindrar att skyddsåtgärder genomförs på detta maliska världsarv.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Old Towns of Djenné” på http://whc.unesco.org/en/news/1520, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Om utställningen

Syftet med #Unite4Heritage är att hylla och skydda kulturarv och mångfald i hela världen, och att uppmana alla att stå upp mot intolerans och sekterism genom att främja och fira kulturell mångfald. Förstörelse förorsakad av människor, vårdslöshet, intensiv turism och ekonomisk utveckling, liksom okunskap och dåligt underhåll, hotar mycket av vårt kulturarv och vår mångfald. UNESCO, Wikimedia Sverige och Wikimedia Italia beslutade att gå samman för att understryka vikten av att bevara kulturarv, och att visa detta genom fotografier, så att människor blir medvetna om vårt kulturarv och fortsätter att skydda och bevara vår kulturella identitet samt bygga vidare på vår gemensamma framtid. UNESCO och Wikimedia anser att genom att värdesätta bilder av vårt arv, och genom att göra informationen tillgänglig för allmänheten, kommer risken för att arv går förlorade att minska, samtidigt som det hjälper människor att bli stolta, hylla och bättre skydda sin kulturella mångfald. Denna utställning visar hur bräckligt vårt gemensamma kulturarv är i alla dess olika former – genom att använda licensfria och fritt tillgängliga bilder. Dessa bilder har delats från många olika källor, såsom museer, arkiv och allmänheten, på Wikimedia Commons, Wikipedias mediekatalog. På Wikimedia Commons finns miljontals bilder under fri licens, så att alla kan använda och anpassa dem. Samlingen underhålls och förbättras av tusentals oavlönade volontärer. Det finns flera olika fototävlingar för allmänheten som är kopplade till olika typer av kulturarv. Några av dem är "Wiki Loves Monuments" för byggt kulturarv, "Wiki Loves Africa", för afrikanskt immateriellt kulturarv samt "Wiki Loves Earth", för natur- och kulturarv. För mer information, gå till tinyurl.com/wikiloves. Du kan engagera dig på Wikipedia, Wikimedia Commons och #Unite4Heritage.

Foto: Mohammad Reza Domiri Ganji, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Islamiska republiken Iran: Pasargad

Pasargad var huvudstad i det första stora multikulturella imperiet i västra Asien. Det sträckte sig över östra Medelhavet och Egypten till Indusfloden, och anses vara det första imperiet som respekterade den kulturella mångfalden bland sina olika folk. Särskilt anmärkningsvärda lämningar på den 160 hektar stora platsen inkluderar: Cyrus II:s mausoleum; Tall-e Takht, en befäst terrass; och ett kungligt ensemble av porthus, publikhall, bostadspalats och trädgårdar. Detta återspeglades i akemeniderna-arkitekturen, en syntetisk representation av olika kulturer. Den blev upptagen på Världsarvslistan 2004. Platsen har flera riskfaktorer, däribland erosion som härrör från olika faktorer (fysisk, kemisk, miljö, etc.); skada som kan uppstå från jordbruket eller från översvämningar; samt utgrävningar som utsätter de arkeologiska kvarlevorna för ökad risk och skador från vandalism.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Pasargadae” på http://whc.unesco.org/en/list/1106, enligt licens CC BY-SA 3.0.

Om projektet Kopplat Öppet Kulturarv

Projektet Kopplat Öppet Kulturarv startades med syftet att samla in och koppla samman så mycket fritt licensierad information som möjligt om kulturarv under hot, genom de olika Wikimedia-projekten. Det bygger vidare på det arbete som utförs av volontärer i hela världen. Om allmänhet och beslutsfattare lätt kan hitta pålitlig information om kulturarvet ökar sannolikheten att det kommer att skyddas. Wikipedia-artiklarna kommer att förbättras genom att officiella dataset över nationellt skyddade kulturarv läggs till, samt med digitaliserade historiska bilder från museer, arkiv och från allmänheten som avbildar platserna. Det blir lättare än någonsin att lära sig mer om världens kulturer. Projektet Kopplat Öppet Kulturarv görs i samarbete mellan Wikimedia Sverige, UNESCO, Wikimedia Italia – tillsammans med Gruppo Archeologico Romano och föreningen DecArch – samt Kulturarv utan Gränser. Det finansieras och stöds av Svenska Postkodslotteriets kulturstiftelse. Läs mer om projektet på tinyurl.com/ConnectedOpenHeritage

Foto: Aivaras Ramanauskas. CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons.

Afghanistan: minareten och arkeologiska rester av Jam

Den 65 meter höga Jams-minareten från 1100-talet är ett ståtligt byggnadsverk som sträcker sig mot skyn. Minareten, som är täckt med utsirat tegel och kalligrafi i blå tegel högst upp, är anmärkningsvärd för kvaliteten på arkitekturen och utsmyckningen som representerar kulmen på en arkitektonisk och konstnärlig tradition i regionen. Effekten förstärks av den kringliggande dramatiska omgivningen, en djup floddalgång mellan de tornande bergen i hjärtat av provinsen Ghur i Afghanistan. Denna plats är upptagen på listan över världsarv i fara sedan år 2002. Erosion av flodstränderna bredvid minareten, ytterligare förskjutningar i monumentets lutning och allt förfall av platsen överlag behöver övervakas.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Minaret and Archaeological Remains of Jam” på http://whc.unesco.org/en/list/211, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Unite4Heritage

Som svar på de attacker på kulturarvet som skedde 2015, och som saknar historisk motsvarighet, startade Irina Bokova, som är UNESCO:s generaldirektör, påverkanskampanjen #Unite4Heritage vid Bagdads universitet. Under 2017 mobiliserar #Unite4Heritage en bred publik, av framförallt unga människor, på en global nivå. Detta genom att etablera kontakter med viktiga intressenter och genom att vässa den digitala kommunikationen. Den här utställningen, i samarbete med Wikimedia Commons, visar upp tre av rörelsens grundpelare: byggt kulturarv, immateriellt kulturarv samt kulturarvssamlingar och kampen mot olaglig handel med kulturarv. Sedan UNESCO grundades har man genomgående ägnat sig åt kultur och utveckling. Fokus har legat på att samordna det internationella samarbetet, att stärka kopplingarna mellan nationer och samhället och att mobilisera allmänheten. Målet har varit att försäkra att alla medborgare kan växa och leva i en kulturell miljö som är rik på mångfald och dialog, där kulturarvet fungerar som en brygga mellan generationer och folk. Denna utställning, i samarbete med Wikimedia Commons, visar tre av rörelsens teman: byggt kulturarv, immateriellt kulturarv samt kulturarvssamlingar och olaglig handel, vilket belyser rörelsens kärna. Dessa teman visar också UNESCO:s kulturkonventioner, som exempelvis: Konventionen om åtgärder för att förbjuda och förhindra olovlig införsel, utförsel och överlåtelse av äganderätten till kulturegendom (1970.) Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (1972), "Världsarvskonventionen". Konventionen om skydd för kulturarv under vatten (2001). Konventionen om skydd för det immateriella kulturarvet (2003). Låt oss gå samman för vårt gemensamma arv och föra över värderingarna till våra kommande generationer!

Foto: Martin St-Amant. CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Peru: Den historiska fristaden Machu Picchu

Den historiska fristaden Machu Picchu är belägen 2 430 meter över havet, mitt i en tropisk bergsskog, i en utomordentligt vacker omgivning. Den var troligtvis den mest häpnadsväckande staden som byggdes under Inkarikets storhetstid. Dess enorma väggar, terrasser och ramper ser ut att ha huggits ut naturligt i de branta bergssluttningarna. Den kringliggande naturen på de östra sluttningarna av Anderna omfattar Amazonflodens övre flodområde med dess rika flora och fauna. Det upptogs på Världsarvslistan 1983. Turismen är ett tveeggat svärd för Machu Picchu eftersom den ger ekonomiska vinster men kan även resultera i kulturell och ekologisk påverkan.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln "Historic Sanctuary of Machu Picchu" på http://whc.unesco.org/en/list/274, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

En utställning av

Följande organisationer har arbetat tillsammans för att anordna denna fotoutställning: UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization – bildades för att bidra till fred och säkerhet genom att främja internationellt samarbete med hjälp av utbildning, vetenskap och kultur, i sin tur för att öka respekten för rättvisa, rättsstat och mänskliga rättigheter samt grundläggande friheter i hela världen. Kampanjen #Unite4Heritage har som syfte att hylla och skydda kulturarv och mångfald runt om i världen. Wikimedia-rörelsen och UNESCO har haft ett nära samarbete sedan 2015. Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att öka mängden fri kunskap. Wikipedia och de andra Wikimedia-projekten är centrala verktyg för att uppnå det syftet. Föreningen har arbetat nära med museer och arkiv för att få deras digitaliserade material online och inkluderat i Wikimedia-projekten under mer än 10 år. Wikimedia Sverige är initiativtagare och projektägare för projektet Kopplat Öppet Kulturarv (Connected Open Heritage). Wikimedia Italia är den italienska avdelningen som ingår i Wikimedia Foundation och har i likhet med Wikimedia Sverige som syfte att främja fri kunskap på nationell nivå genom bland annat Wikimedia-projekten. I det här projektet samarbetar Wikimedia Italia med Gruppo Archeologico Romano och föreningen DecArch med att ladda upp bilder på Wikimedia Commons samt ansvarar för organiseringen av denna utställning. Postkodlotteriets Kulturstiftelse ger ekonomiskt stöd till välgörenhetsprojekt som drivs av icke vinstdrivande organisationer och stiftelser. De stödjer projektet både genom ett projektbidrag samt expertis.

Foto: Alaexis. CC BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons.

Uzbekistan: Sjachrisabz historiska centrum

Sjachrisabz historiska centrum består av en samling exceptionella monument och gamla kvarter som vittnar om stadens sekulära utveckling, och i synnerhet om perioden för dess höjdpunkt under Timur Lenk och timuridernas styre på 1400- och 1500-talen. Platsen är upptagen på listan över världsarv i fara sedan 2016, på grund av överexploatering av turistinfrastrukturen i det historiska centret.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Historic Centre of Shakhrisyabz” på http://whc.unesco.org/en/list/885, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Tunisien: amfiteatern i El Djem

Foto: Diego Delso, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

El Djems amfiteater i Afrika är ett enastående exempel på romersk arkitektur, i synnerhet monumenten byggda för publika evenemang. De imponerande ruinerna av den största amfiteatern i Nordafrika, en enorm amfiteater som kunde rymma upp till 35 000 åskådare, finns i den lilla byn El Djem. Detta monument från 200-talet visar romarrikets storhet och omfattning. Amfiteatern upptogs på Världsarvslistan 1979. Renoveringsarbeten som har gjorts med tiden har inte påverkat teaterns väsentliga funktionella och strukturella autenticitet. Den autentiska omgivningen är dock hotad av nya byggnationer runt om amfiteatern.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Amphitheatre of El Jem” på http://whc.unesco.org/en/list/38, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Uganda: Buganda-kungarnas gravar i Kasubi

Foto: notphilatall. CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons.

Buganda-kungarnas gravar i Kasubi består av ett område med bergssluttningar på nästan 30 hektar i Kampala-distriktet. Större delen av platsen är jordbruksmark, som brukas enligt traditionella metoder. I dess mitt på toppen av en kulle finns Bugandas tidigare kungapalats som byggdes 1882 och omvandlades till en kunglig begravningsplats år 1884. Det är ett viktigt exempel på ett arkitektoniskt verk av organiskt material, i huvudsak trä, halm, vass, ris och lera. Det som är utmärkande för platsen är dess immateriella värderingar: tro, andlighet, kontinuitet och identitet. Platsen finns upptagen på listan över världsarv i fara sedan 2010. Det största hotet för platsen är brand, och man behöver ta fram en detaljerad riskhanteringsplan och strategi för att bemöta detta hot och för att säkerställa att platsen så fullständigt som möjligt är dokumenterad och förvarad på ett säkert sätt. För att se till att den traditionella byggprocessen som förknippas med platsen bevaras över tid, finns det ett kontinuerligt behov av att lära unga, utbildade människor hur man sköter, vårdar och bevarar kulturarv.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Tombs of Buganda Kings at Kasubi” på http://whc.unesco.org/en/list/1022, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Egypten: Abu Mena

Foto: Institutet för studier av den antika världen (Institute for the Study of the Ancient World). CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons.

Kyrkan, doprummet, basilikorna, de allmänna byggnaderna, gatorna, klostren, husen och verkstäderna i denna tidigt kristna heliga stad byggdes ovanför graven som tillhörde martyren Menas av Alexandria och som dog år 296. Platsen finns upptagen på listan över världsarv i fara sedan 2001. Jorden, som uteslutande består av lera, är hård och kan hålla byggnader uppe när den är torr, men höjd grundvattennivå kan hota de arkeologiska byggnaderna. Förstörelsen av flertalet cisterner, utspridda i staden, har gjort att flera byggnader har rasat samman.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artiklarna “Abu Mena” på http://whc.unesco.org/en/list/90 och "World Heritage Committee Inscribes Two Sites on the the List of World Heritage in Danger" på http://whc.unesco.org/en/news/158, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Syrien: Palmyra

Foto: Associazione DecArch. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Palmyra, som är en oas i den syriska öknen nordost om Damaskus, rymmer enorma ruiner av en stor stad som en gång var ett av de viktigaste kulturcentra under antiken. Från 100- till slutet av 200-talet förenades Palmyras konst och arkitektur, som var en central korsväg mellan flera civilisationer, med grekisk-romerska tekniker, lokala traditioner och persiska influenser. Platsen finns upptagen på listan över världsarv i fara sedan 2013. Palmyras triumfbåge förstördes 2015 (det här fotografiet togs 1993).

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artiklarna “Site of Palmyra” på http://whc.unesco.org/en/list/23 och "UNESCO Director-General condemns destruction of the Tetrapylon and severe damage to the Theatre in Palmyra, a UNESCO World Heritage site" på http://whc.unesco.org/en/news/1620, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Libyen: den gamla staden Ghadamis

Foto: Luca Galuzzi. CC BY-SA 2.5, via Wikimedia Commons.

Ghadamis är känd som “öknens pärla” och belägen i en oas. Det är en av de äldsta städerna i Saharas utkant i norra Afrika och ett utomordentligt exempel på en traditionell bosättning. Dess inhemska arkitektur karaktäriseras av en lodrät uppdelning av boytan: på bottenvåningen brukade man förvara mat, sedan kom ytterligare en våning för familjen, vars utskjutande tak täckte gränderna och skapade vad som nästan är ett underjordiskt nätverk av gångvägar med öppna terrasser högst upp avsedda för kvinnor. Platsen finns upptagen på listan över världsarv i fara sedan år 2016. Ett mycket instabilt läge påverkar landet och närvaron av beväpnade grupper kan inverka negativt på denna plats.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artiklarna “Old Town of Ghadamès” på http://whc.unesco.org/en/list/362 och "Libya’s five World Heritage sites put on List of World Heritage in Danger" på http://whc.unesco.org/en/news/1523, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Jordanien: Petra

Foto: Ian McKellar. CC BY-SA 2.5, via Wikimedia Commons.

Denna nabateiska karavanstad, som varit befolkad sedan förhistorisk tid och är belägen mellan Röda och Döda havet, var en viktig korsväg mellan Arabien, Egypten och Syrien-Fenicien. Petra är halvt byggd, halvt uthuggen i klippor, och omgiven av berg fulla med passager och trånga klyftor. Den är en av världens mest kända arkeologiska platser, där gamla österländska traditioner smälter samman med hellenistisk arkitektur. Platsen finns på Världsarvslistan sedan 1985. Monumenten utsätts hela tiden för erosion på grund av vind och regn. Tidigare förvärrades detta av vindburen sand, på grund av betande djur som har minskat storleken på jordens växttäcke. De är också känsliga för plötsliga översvämningar utmed Wadi Musa genom den slingrande och trånga Wadi as-Sik-ravinen, om inte det nabateiska avledningssystemet kontinuerligt övervakas, repareras och underhålls. Platsen är under hård press från turismen, som har ökat kraftigt sedan staden upptogs på listan. Trängsel förekommer bland annat vid Wadi as-Sik, som är huvudingången till staden från öst. Den är också utsatt när det gäller infrastrukturbehov hos de lokala samhällena och turister.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Petra” på http://whc.unesco.org/en/list/326, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Nepal: Bhaktapur Dubar-torget, Katmandudalen

Foto: Alexander Shafir. CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Katmandudalens kulturarv illustreras av sju grupper av monument och byggnader. Dessa visar hela den skala av historiska och konstnärliga verk som gör Katmandudalen känd i hela världen. I dessa sju ingår Durbartorgen i Hanuman Dhoka (Katmandu), Patan och Bhaktapur, de buddistiska stuporna Swayambhanath och Bauddhanath samt de hinduiska templen Pashupati och Changu Narayan. Platsen upptogs på Världsarvslistan 1979. Den förödande jordbävningen i Nepal år 2015 och efterskalven som följde har skadat monumenten och platserna i Katmandudalens världsarvsområde mycket svårt. Lika hårt drabbades ett stort antal andra kulturella platser i nordvästra delen av Nepal. Jordbävningen skadade och förstörde byggnader runt torget som avbildas på fotot, som togs 2010.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artiklarna “Kathmandu Valley” på http://whc.unesco.org/en/list/121 och "UNESCO raises safety concerns on the reopening of Kathmandu Valley World Heritage Site" på http://whc.unesco.org/en/news/1296, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Indien: En samling monument i Hampi

Foto: Nagesh Thota. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Den spartanska, storslagna Hampi var den sista huvudstaden i det sista stora Hinduriket Vijayanagar. Dess sagolikt rika prinsar byggde dravidiska tempel och palats som blev beundrade av resenärer mellan 1300- och 1500-talen. Staden erövrades av Deccans muslimska stater år 1565 och plundrades under sex månader innan den övergavs. Den upptogs på Världsarvslistan 1986. De flesta av monumenten är väl bevarade och i gott tillstånd. Men att bibehålla dem i det skicket stöter på väsentliga utmaningar som i huvudsak kommer från påtryckningar förknippade med exploatering, både planerad och oplanerad, vilket är ett hot mot platsen, liksom inkräktande och förändringar i användningen av jorden, särskilt ökade jordbruksaktiviteter av kommersiella grödor som kan hota den fysiska stabiliteten hos de olika monumenten.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln ”Group of Monuments at Hampi” på http://whc.unesco.org/en/list/241, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Jemen: gamla muromgärdade staden Shibam

Photo: Jialiang Gao, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

1600-talsstaden Shibam, som är omgiven av en befäst mur, är ett av de äldsta och bästa exemplen på stadsplanering baserad på principen om vertikal konstruktion. De imponerande tornliknande strukturerna stiger ut ur klippan och har gett staden smeknamnet "öknens Manhattan". Den är upptagen på listan över världsarv i fara sedan år 2015, eftersom det var under potentiellt hot från den väpnade konflikten. Detta försvårar skyddet och möjligheten att hantera de problem som redan observerats på platsen. Det här fotografiet togs 1999.

Italien: renässansstaden Ferrara, dess Po-delta

Foto: Sailko. CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Ferrara, som växte fram runt ett vadställe över floden Po, blev ett intellektuellt och konstnärligt centrum som bland annat lockade de största tänkarna, konstnärerna och arkitekterna under den italienska renässansen på 1400- och 1500-talet. Här utsmyckade Piero della Francesca, Jacopo Bellini och Andrea Mantegna huset Estes palats. Det humanistiska konceptet ”den perfekta staden” uppstod här i stadsdelar som byggdes från 1492 och framåt av Biagio Rossetti enligt de nya tankarna om perspektiv. Det färdiga projektet blev starten på modern stadsplanering och påverkade dess senare utveckling. I maj 2012 skedde två stora jordbävningar i norra Italien. Bilden föreställer “Sala dell’Aurora” i slottet Este i Ferrara där man placerade lappar över de delar av fresken som blivit skadade.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Ferrara, City of the Renaissance, and its Po Delta” på http://whc.unesco.org/en/list/733/, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Storbritannien: St. Michael's Mount

Foto: Fyzzypiggy. CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

År 2008 rapporterade National Trust (en organisation som arbetar för att bevara och skydda kuster, landsbygd och byggnader i England, Wales och Nordirland) att över 30 mil av den ytterst värdefulla kuststräckan i sydvästra England hotades av höjda havsnivåer, med fara för att stränder, klippor, hamnar och byggnader kunde gå förlorade för alltid. I denna “riskzon” finns 111 k-märkta byggnader i St. Michael’s Mount (i Cornwall, England), en socken med förbindelse till staden Marazion genom en konstgjord broväg av gatstenar i granit som är framkomlig mellan tidvatten och lågvatten. Dess korniska namn, som bokstavligen är ”de grå klipporna i en skog”, kan utgöra ett folkminne från en tid före Mount Bays översvämning, vilket ger en beskrivning av berget i ett skogslandskap.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som getts i artikeln "St Michael's Mount" på www.en.wikipedia.org, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Panama: befästningarna på den karibiska sidan av Panama – Puerto Bello och San Lorenzo

Foto: Jim Williams. CC BY-SA IGO 3.0, via Wikimedia Commons.

Dessa panamanska befästningar på den karibiska kusten är storslagna exempel på militärarkitektur från 1600- och 1700-talet som utgör en del av försvarssystemet byggt av den spanska kronan för att skydda den transatlantiska handeln. Denna plats gör det möjligt att förstå anpassningen till europeiska byggnadsmodeller, och deras påverkan på den Nya världens förvandling under den moderna eran. Denna egendom visar områdets strategiska organisation, och representerar ett viktigt försvarskoncept och en viktig teknologisk utveckling i huvudsak mellan 1600- och 1700-talet. Platsen finns upptagen på listan över världsarv i fara sedan 2012. Olika miljöfaktorer och okontrollerad tillväxt av tätorterna samt stadsutveckling är några av hoten mot dess integritet.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Fortifications on the Caribbean Side of Panama: Portobelo-San Lorenzo” på http://whc.unesco.org/en/list/135, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Chile: salpeterverken Humberstone och Santa Laura

Foto: Digo Delso. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Verken Humberstone och Santa Laura består av över 200 före detta salpeterverk, där arbetare från Chile, Peru och Bolivia arbetade i en slags industriorter (alla affärer och fastigheter tillhörde ett företag) och hade en utmärkande gemensam pampinos-kultur. Denna kultur uttrycks genom deras rika språk, kreativitet, solidaritet och främst av allt genom deras banbrytande kamp för social rättvisa, som hade en enorm påverkan på den sociala historien. På den avlägsna Pampas, en av de torraste öknarna på jorden, levde och arbetade tusentals pampinos i denna ogynnsamma miljö i över 60 år, från 1880 för att bearbeta den största salpeterfyndigheten i världen. Här producerades gödningsämnet natriumnitrat som kom att förvandla jordbruksmarkerna i Nord- och Sydamerika samt Europa och på så sätt ge Chile stora tillgångar. På grund av byggnadernas utsatthet och påverkan från en nyligen inträffad jordbävning, finns platsen upptagen på listan över världsarv i fara år 2015, för att hjälpa samla resurser för dess bevarande.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Humberstone and Santa Laura Saltpeter Works” på http://whc.unesco.org/en/list/1178, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Kuba: Trinidad och Los Ingeniosdalen

Foto: José Porras. CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Trinidad, som grundades i början av 1500-talet för att hedra treenigheten, var ett brohuvud för erövringen av den amerikanska kontinenten. Dess byggnader från 1700- och 1800-talet, som Palacio Brunet och Palacio Cantero, byggdes under sockerhandels högkonjunktur. Staden upptogs på Världsarvslistan 1988. Los Ingeniosdalen är ett enastående bevis på utvecklingen av sockerindustrin. Det är ett levande museum över kubansk sockerproduktion och består av 75 tidigare sockerrörskvarnar, plantagehus, baracker och andra faciliteter relaterade till den sårbara industrin som har upplevt en gradvis och successiv nedgång. Den historiska landförstöringen i dalen, som är ett av skälen till dess tidigare nedgång (tillsammans med vattenbrist), har lett till minskad odling av sockerrör.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som finns i artikeln “Trinidad and the Valley de los Ingenios” på http://whc.unesco.org/en/list/460, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Mexiko: De dödas dag

Foto: Jordi Cueto-Felgueroso Arocha. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Som den praktiseras av Mexikos ursprungsbefolkning hedrar De dödas dag minnet av det tillfälliga återvändandet till Jorden av avlidna släktingar och kära. Denna period markerar också slutet av den årliga cykeln av majsodling, landets huvudsakliga matgröda. Detta möte mellan de levande och de döda bekräftar individens roll i samhället och bidrar till att stärka den politiska och sociala statusen för Mexikos ursprungsbefolkning. Nuförtiden har intresset för firandet ökat vilket har lett till kulturell appropriering och kommersialisering. Upptogs på Lista över mänsklighetens immateriella kulturarv år 2008.

Japan: Washi

Foto: コヲダ. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Det traditionella hantverket att tillverka handgjort papper, eller washi (även kallat japanpapper), utövas i tre samhällen i Japan: Misumi-cho i staden Hamada, Shimane-prefekturen, staden Mino i Gifu-prefekturen och i staden Ogawa/byn Higashi-chichibu i Saitama-prefekturen. Pappret görs från pappersmullbärsträdets fibrer, som blöts i det klara flodvattnet, blir till en tjock gröt som sedan filtreras genom en bambuskärm. Washi-papper används inte bara som brev- och bokpapper, utan även i heminredning för att tillverka pappersskärmar, rumsavdelare och skjutdörrar. De flesta av invånarna i de tre samhällena har en egen roll i att hålla detta hantverk vid liv, genom att odla mullbär, lära ut tekniker och att skapa nya produkter som främjar washi både i landet och utomlands. Färre än 350 familjer arbetar fortfarande med produktionen av washi-papper för hand. Washi-papperet upptogs på listan över immateriellt kulturarv år 2014. Översättning: Katerina Schwetz.

Sydsudan: Kisra

Foto: Mohamed Elfatih Hamadien. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Kisra är ett populärt, fermenterat tunnbröd som produceras i Sudan och Sydsudan. Det görs av vete eller kaffehirs, också känt som sorghum. Det finns två olika typer av kisra: tunna bakade blad, kallade kisra rhaheeefa, som liknar injera och en gröt som heter kisra aseeda eller aceda. Tillverkningen av brödet, som lärs ut i familjerna från generation till generation, är ett uttryck för gästvänlighet, solidaritet och vissa övertygelser som symboliserar gemensamma kulturella rötter, vilka förstärker tillhörigheten i gemenskapen. På grund av krig och torka har mattillgången i Sydsudan varit oregelbunden de senaste åren. Dessa faktorer har orsakat brist på mat som har påverkat nästan fem miljoner människor, omkring 50 % av den sydsudanesiska befolkningen. Översättning: Katerina Schwetz.

Marocko: Djemaa el Fna-torget

Foto: Luc Viatour. CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Djemaa el Fna-torget är en av de viktigaste kulturplatserna i Marrakech och har blivit en av symbolerna för staden sedan den grundades på 1100-talet. Den har en unik blandning av populära marockanska kulturtraditioner som framförs genom musikaliska, religiösa och konstnärliga uttryckssätt. Hela dagen och långt in på natten erbjuds det flera olika tjänster som tandvård, traditionell medicin, spådomar, predikningar och hennatatueringar. Där kan man även köpa frukt, traditionell mat och vatten buret till sitt hem. Urbanisering, särskilt fastighetsspekulationer och utvecklingen av vägar ses som ett allvarligt hot mot själva kulturplatsen. Trots att Djemaa el Fna-torget är mycket populärt, kan kulturutövningen drabbas av avkulturisering på grund av den utbredda turismen. Torget upptogs på listan över immateriellt kulturarv år 2008 och på Världsarvslistan 1985. Översättning: Katerina Schwetz.

Ecuador: Toquilla-stråhatt (panamahatt)

Foto: Hugo Gonzenbach. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Toquilla-stråhatten, även kallad panamahatten, vävs av fibrer från palmträd som växer utmed den ecuadorianska kusten. Jordbrukare utmed kusten odlar toquillales och skördar stjälkarna innan de separerar fibrerna från det gröna yttre skalet. Dessa kokas för att avlägsna klorofyll och torkas för att sedan blekas med svavel över en vedeldad brasa. Vävarna tar detta råmaterial och börjar väva kullen och hattbrädet av hatten. Att väva en hatt kan ta från en dag till åtta månader, beroende på kvalitet och hur exklusiv hatten ska vara. Det finns endast ett fåtal, cirka tolv, vävare som kan göra de finaste hattarna som kallas ”Montecristi superfinos”. Produktionen i Ecuador krymper på grund av ekonomiska problem i Ecuador och konkurrensen från massproduktionen utomlands. Panamahatten upptogs på listan över immateriellt kulturarv år 2012. Översättning: Katerina Schwetz.

Norge: Oselvar

Foto: Kjell Magnus Økland. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Oselvarbåten var en gång i tiden västra Norges viktigaste transportsätt. Den används även på fritiden men användningen av och kunskapen om oselvarbåtarna i trä försvann nästan när moderna båtar lanserades på 1940-talet, stora vägar byggdes på 1960-talet och statliga prisbegränsningar tvingade båtbyggarna att söka andra arbeten. Medvetenhet om att oselvararvet var i fara ledde till att flera organisationer gick samman och anställde båtbyggerilärningar. Detta underlättar överföringen av expertkunskaper om byggtekniker (som vanligtvis förs vidare från far till son), drar till sig aktiva båtbyggare genom att man tillhandahåller infrastruktur och stöttar marknaden för tillverkning av oselvarbåtar. Än så länge har mer än 85 båtar byggts och 40 har reparerats. Det virke som användes för att bygga båten på bilden höggs ned av pappan till mannen som ror, vilket ger båten en speciell plats i familjens hjärta. Denna skyddande aktivitet inkluderades i registret över goda skyddsåtgärder år 2016.

Irak: olagliga utgrävningar och plundring

Foto: UNESCO. CC BY-SA IGO 3.0, via Wikimedia Commons.

Denna bild togs i april 2017 under UNESCO:s uppdrag i Nineve i Irak (den antika staden Nineveh är på Iraks tentativa lista – en potentiell ansökan om framtida världsarvsstatus), som till stora delar förstördes och grävdes ut av ISIS. Förstörelsen av kulturarv och arkeologisk plundring är ett globalt problem som hotar bevarandet av vårt gemensamma kulturarv. Olagliga utgrävningar har ökat lavinartat på grund av konflikter i Mellanöstern. Olagliga utgrävningar förstör den arkeologiska kontexten hos kulturföremål, och den är mycket viktig när man ska få fram information om de kulturer och folkslag som tillverkade dem. Arkeologisk kontext ger en artefakt en bakgrund och kopplar samman den i ett större historiskt sammanhang i en gammal region. Plundrare förstör systematisk resterna av civilisationer i sin jakt på säljbara artefakter. Om samma artefakter hade grävts fram på ett rätt sätt, hade de gett mycket värdefull historisk och vetenskaplig information.

Irak: olaglig handel med kulturegendom

Foto: U.S. Immigration and Customs Enforcement. CC0, via Wikimedia Commons.

Alltsedan 2003 och den omfattande plundringen av Bagdads nationalmuseum, upptäckte man att många artefakter från Irak har sålts på e-handelswebbplatser online. Några av dessa försäljningar användes av internationella kriminella organisationer för att tvätta pengar. Ett antal föremål beslagtogs, sändes tillbaka och återlämnades till Irak för att ställas ut på Iraks nationalmuseum i Bagdad. 15 000 artefakter har plundrats från museet men för närvarande har endast 4 300 föremål återlämnats. Bland dessa fanns ett 2 700 år gammalt huvud från en stor stenskulptur av en lamassu, en assyrisk skyddsgud som avbildas med ett människohuvud, en tjur- eller lejonkropp och fågelvingar. Statyn togs från den assyriska kungen Sargon II:s palats nära Khorsabad i Irak.

Moçambique: olaglig handel med kulturarv under vatten

Foto: Ulrike Guerin. CC BY-SA IGO 3.0, via Wikimedia Commons.

Ett skeppsvrak strandat på stranden på ön Moçambique. Skeppet användes en gång i tiden av skattjägare för att i kommersiellt syfte exploatera kulturarvsskatter som finns under vattnet utmed Moçambiques kust. Fotot togs som en del av en UNESCO-workshop för lokala organisationer för att skydda ön Moçambiques kulturarv under vatten, inom ramverket för UNESCO:s konvention från 2001. Översättning: Katerina Schwetz.

Tyskland: dokumentationens roll och betydelse (vikten av inventarieförteckningar)

Foto: UNESCO. CC BY-SA IGO 3.0, via Wikimedia Commons.

Ett exempel på ett inventarieföremål på Vorderasiatisches Museum (Främre Orientens museum) på Pergamonmuseet i Berlin, Tyskland med följande information: museumnummer, plats, kort beskrivning av föremålet med mått och uppgifter, platsen där föremålet upptäcktes, proveniens – till exempel uppgifter om föremålets förvärv eller om det samägs av flera museer – och referenser. Alla dessa data är nödvändiga för att dokumentera föremålets ”biografi” som hjälper identifiera föremålet om det skulle bli stulet. Översättning: Katerina Schwetz.

Italien: olaglig import, export och överföring av ägande av kulturegendom

Foto: UNESOC. CC BY-SA IGO 3.0, via Wikimedia Commons.

Ett team från de italienska karabinjärernas avdelning för skydd av kulturarv (TPC) återställer och säkrar en 1600-talsmålning från Santa Maria Annunziata i Cossito, Italien, 2016. TPC stödjer internationellt polissamarbete genom INTERPOL och UNESCO för att stoppa olaglig handel av kulturegendom. De har också genomfört stödaktiviteter under fredsbevarande operationer (som exempelvis i Irak under 2003–2006). TPC har ett nära samarbete med UNESCO och fungerar som en internationell referens för många länder som försöker förbättra sina policyer och metoder i arbetet mot olaglig handel med kulturföremål. Tjugosex länder från hela världen har haft nytta av utbildningskurser som deras polis- och tullpersonal har fått.

Syrien och Irak: olaglig handel

Foto: UNESCO. CC BY-SA IGO 3.0, via Wikimedia Commons.

Denna bild visar skador på artefakter på grund av olaglig handel i Palmyra, Syrien. Idag utgör olaglig handel med plundrade artefakter från länder som Syrien och Irak en viktig inkomstkälla för terroristgrupper. Kulturföremål som kommer från Mellanöstern är ovärderliga. Olaglig handel med kulturegendom har blivit ett internationellt säkerhetsproblem. Till följd av detta har det internationella samfundet vidtagit åtgärder för att fördöma och sätta stopp för denna handel. I synnerhet resolution 2199 i FN:s Säkerhetsråd uttrycker oro över att terroristgrupper får in inkomster från att plundra och smuggla kulturegendom och kräver därför att stater inför förbud på handel med kulturföremål från Irak och Syrien.

Italienska utställningen

Italien: jordbävningen 2012

Foto: lucaphoto. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

I maj 2012 skedde två stora jordbävningar i norra Italien, där 27 människor miste livet och skadorna blev omfattande. Den första jordbävningen som uppgick till magnituden 6,1, drabbade Emilia-Romagna-regionen den 20 maj. Den 29 maj skakades samma område av en jordbävning på 5,8 på Richterskalan. Minst 100 historiskt viktiga byggnader skadades eller förstördes och många kyrkor i städerna kring jordbävningens epicentrum skadades. Bilden föreställer kyrkan San Felice Vescovo Martire i San Felice sul Panaro, en liten by nära Modena. Bilden skapades som en del av tävlingen Wiki Loves Monuments och blev en välkänd bild, som återgav jordbävningen och hur viktigt det är att bevara kulturplatser.

Denna text är delvis eller helt baserad på information som getts i artikeln “2012 Northern Italy earthquake” på www.en.wikipedia.org, enligt licens CC BY-SA 3.0. Översättning: Katerina Schwetz.

Svensk utställning

Kiruna kyrka

Foto: Zairon, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Kiruna kyrka uppfördes mellan 1909 och 1912, efter ritningar av arkitekt Gustaf Wickman. Kyrkan, vars unika utseende inspirerats av de norska stavkyrkorna, står i en naturpark nära Kiruna centrum. Kyrkan är en av Sveriges största träbyggnader och ett unikt byggnadsverk från 1900-talets början. Den är nu ett kyrkligt kulturminne i Sverige. Byggnadsstilen är nygotik och interiören har drag av nationalromantik med ett altar vars komposition andas jugendstil. Kiruna kyrka kommer antagligen att behöva flyttas innan gruvsprickorna från malmbrytningen i Kiirunavaara når fram till den.

Den här texten är delvis eller helt baserad på information från artikeln “Kiruna kyrka” på www.sv.wikipedia.org, licensierat CC BY-SA 3.0.